Denna amulett tillhörde Siris familj i Tusåsen, en
sådan fick alla fosterfamiljer för krigsbarn i
Sverige. Hon har fått den som minne på senare
år, hon har inte kunnat tyda texten vi ser.
Ett nytt fredsavtal hade slutits mellan Sovjetunionen och Finland 1944. Hennes pappa hade överlevt kriget och
kom hem. Siri var då elva år och hennes familj levde mycket fattigt, hon minns särskilt att de kunde få köa i flera
timmar för att få tag i en bit bröd. Vi ställde frågan om hur hon tyckte det var att leva i sådan fattigdom och då
berättade hon om en julfest då hon inte hade någon klänning att ha på sig, då tog hennes faster en utav sina
klänningar och sydde om den.
Hon slutade skolan efter åttan, skolan kostade mycket pengar och Siri ville inte heller gå mer. hon ville tjäna sina
egna pengar. En väninna som arbetade som barnflicka i Skåne tipsade om ett jobb som piga i Brösarp. Siri, som
ju var 14 år, for till Brösarp och började jobba, där hon blev kvar i ett år som hushållerska. Lönen var 25 kronor
i månaden vilket var bra betalt och familjen var trevlig.
Flyttade till Sverige
Därefter flyttade hon åter till Finland för att arbeta som barnflicka och senare också jobba på en frimärksaffär. Sedan hoppar vi några år framåt i
frågan när hon bildade familj och då berättade hon att hon träffade sin man och 1956 fick de sitt första barn och 1966 sitt andra, en pojke och en flicka.
Hennes man blev arbetslös i Finland så tolv år efter deras första barn flyttade de till Perstorp där han fick jobb på Perstorp AB och Siri fick jobb på
Per Anderssons städfirma. Där jobbade hon tills dess att hon fick problem i sitt knä och blev sjukpensionär 1986. Siri och hennes familj hade inga
de kände i Perstorp, de grafiskt närmaste var hennes mans syster som bodde i Markaryd. Hennes syster hade också bosatt sig i Sverige fast i Ramnäs
vid Stockholm. Men hon har alltid blivit väl bemött av andra och trivts i Perstorp, nu har hon fyra barnbarn och fem barnbarnsbarn som alla bor i
Perstorp. Själv hjälper hon till på församlingshemmet och försöker vara där sa ofta hon kan. Till sist berättar hon med skratt i rösten att hon förresten
hade lite problem med språket här nere, skånskan.
Av: Nicole Henriksdotter
Välkommen till Artur Lundkvist och Maria Wines stiftelses hemsida
