Sida_92

Men hur var det då att lära sig svenska? För George var det inget problem. Det gick lätt för honom,
eftersom han gärna pratade med folk och hans kollegor hjälpte honom. Dessutom gick han omkring
på varuhus och läste på hyllorna vad saker och ting hette.
Marianne säger att alla var väldigt öppna och utan fördomar, det var aldrig något besvär med att komma
in i det svenska samhället.
De har trivts bra i Perstorp, och deras första känsla var bara glädje. 1968 flyttade de till Ljungkullen,
och där bor Marianne fortfarande. Hon tycker det är ett underbart område för barn, och deras fem barn
är mestadels uppväxta där. Georges största intressen var alltid barnen och fotboll, och han lärde barnen
spela fotboll så snart de kunde.
När Marianne skulle föda sitt fjärde barn var det inte på någon lämplig tidpunkt. Det visades fotboll på TV.
finalen Sverige - Brasilien. De hade förberett taxi, och Marianne sa till George:
"Nej, nu kan jag inte vänta längre."
"Men det är ju så spännande!"
"Hejdå." sa Marianne. Senare fick han samvetskval och köpte blommor till henne.

Han hade aldrig hemlängtan, för han tyckte att Sverige var hans hem. "Det var ju himmelriket jämfört med hur han hade levt tidigare" , berättar
Marianne. Han åkte ner och hälsade på sina föräldrar och syskon en gång, och de har också kommit och hälsat på honom i Sverige. "Han
fick ett underbart liv här i Sverige", säger Marianne.

Och jag tror henne. Det gör mig glad att människor som upplevt väldigt svåra stunder ändå kan finna ro och glädja sig åt livet.
Det är också intressant att se hur små handlingar kan få så påfallande följder. Tänk att man kan möta sin livspartner på en lunchrestaurang!
Det och många andra saker som Marianne berättar för oss är värt att reflektera över