George le Hegerat
Det oberäkneliga livet
När andra världskriget drog igång 1939 dröjde det inte länge innan Frankrike ockuperades av Tyskland, vilket skulle
få förödande konsekvenser för George le Hegerat. Han var en ung man på nitton år som stannat till på ett ungdomsställe
efter sitt arbete på en cykelverkstad. I Versaillesfreden efter första världskriget 1919 hade Frankrike tryckt ner Tyskland rejält.
Tyskland förlorade land, fick betala skulder och fick dessutom ta på sig hela skulden till att första världskriget brutit ut
Därför ville Tyskland hämnas när de fick chansen i andra världskriget.
De åt lunch på samma restaurang. Då hade han fått lämna sin familj i Frankrike och fått arbeta på ett koncentrationsläger innan han lyckades rymma till Sverige. Hon å andra sidan skulle snart gifta sig.
Men kärleken infann sig och det är en fantastisk historia jag och mina kompisar får höra av Marianne le Hegerat.
När andra världskriget drog igång 1939 dröjde det inte länge innan Frankrike ockuperades av Tyskland, vilket skulle få förödande I konsekvenser för George le Hegerat. Han var en ung man på nitton år som stannat till på ett ungdomsställe efter sitt arbete på en cykelverkstad.
Versaillesfreden efter första världskriget 1919 hade Frankrike tryckt ner Tyskland rejält. Tyskland förlorade land , fick betala skulder och fick
dessutom ta på sig hela skulden till att första världskriget brutit ut. Därför ville Tyskland hämnas när de fick chansen i andra världskriget.
Tyskland behövde arbetskraft och tog därför och hämtade in folk från Frankrike.
Människoma behövde inte vara judar eller politiskt engagerade,
bara de var friska och starka. Så när SS-männen stannade sin lastbil utanför ungdomsstället visste George vad det gällde. "Han frågade SS-männen
om han kunde få gå till sitt hem femtio meter därifrån och säga till sina föräldrar att nu åkte han. Men det fick han inte Så han åkte till Tyskland
där han fick tvångsarbeta", berättar Marianne för oss.
George flyttades mellan olika arbetsläger och hamnade också på Bergen-Belsen. ett koncentrationsläger i nordvästra Tysklan. Marianne uppfattar
Georges tid i koncentrationslägret som mycket hemsk och säger att det var ofattbart hur de fick lida, och jag håller med henne till fullo.
När de skulle äta fick de stå i led med sina plåtmuggar och vänta på maten, och vissa ramlade av utmattning.Då fick hela ledet vara utan mat
George hade ett minne som förföljde honom en lång tid. Det var när han stod och väntade på att fa mat alldeles uthungrad. Han gick fram till grytan
för att ta lite soppa, men han var alldeles skakig av utmattning så han tappade muggen ner i den kokheta soppan. George var en sådan person som
brydde sig om sina kamrater mer än sig själv, så han visste att om han inte tog upp muggen så skulle ingen få någon mat. Så han sträckte ner
handen i det kokheta vattnet och tog upp muggen. Hur han led efteråt, han kunde ju inte få någon hjälp för sin arm, skulle han aldrig glömma."
Sedan fick George ett arbete i Hamburg i hamnen, där han skulle knacka sten. Det var ett väldigt meningslöst arbete men det var bättre än i
koncentrationslägret. Fartyg kom och lastade i hamnen och ett av fartygen som kom in var svenskt. Det skulle bli Georges räddning. En av
besättningsmännen frågade George om han ville komma med till Sverige. Han tvekade. Han ville, men visste att om han blev påkommen med
ett rymningsförsök till han och hans kompis hade försökt rymma en gång tidigare, skulle han dödas. Till slut gick han med på det, så när svensken
gjorde tecken hoppade George över på färjan och gömde sig i en kolbox. Det kunde ha gått illa, men George hade tur.
George kom till Kalmar, där han hamnade på ett rehabiliteringsläger. Senare började han arbeta på ett företag ; som satte upp maskiner inom plast
i Småland. Då åt han och Marianne lunch på samma ställe.
Mariannes uppväxt i Sverige tyckte hon var bra. Men hon har aldrig träffat sin pappa. Mariannes barn har velat att hon skulle söka upp honom
i Spårlöst Försvunnen, men det tyckte hon skulle kännas fel.
Mitt intryck av Marianne är att hon är full av livsglädje och livskraft. Hon berättade för oss att hennes motto under hela hennes liv har varit att
man ska hjälpa varandra. Det är beundransvärt, men vad som är ännu mer beundransvärt är att hon verkligen verkar mena det.
När Marianne träffade George för första gången hade hon sällskap och bröllopet skulle stå ganska snart. "Men det blev ju lite annat när han kom",
säger hon med ett illmarigt leende. När de väl bestämt sig för att de ville vara tillsammans tyckte de att det var bäst att flytta. Det blev till Malmö,
men där trivdes de inte.
Så de flyttade till Helsingborg, och något av det första de skulle göra där var att söka jobb. George sa till Marianne att han skulle besöka frisörer
och klippa sig först. När han kom tillbaka sa han:
"Nu har vi fått jobb, Marianne."
"Men du har ju bara klippt dig!" svarade hon.
Då hade George och frisören börjat prata om arbete, och frisören hade tipsat dem om Perstorp AB. Ingen av dem hade hört talas om Perstorp
förut, men de packade ändå sina väskor och begav sig till Perstorp. De fick båda jobb direkt på Perstorp AB.
Välkommen till Artur Lundkvist och Maria Wines stiftelses hemsida
